Följ Ockupationsfestivalen live!

Ockupantnytt kommer att rapportera live från festivalen på ockupantscenen.se. Du kommer att kunna följa vårt reportageteam på gator och torg och du kommer att kunna läsa rapporter innifrån de ockuperade husen!

Kolla in:

Ockupantscenen

”Kultur” för miljoner, bostäder åt inga.

Lunds kommun bedriver ju ett spektakel inför öppen ridå i och med ansökan om kulturhuvudstad 2014 i EU. Miljoner och åter miljoner kastas in i projektet, och nu har budgeten överskridits. Umeåockupanterna har länge protesterat mot även deras universitetsstads sökande efter den här jippoutmärkelsen. För det är ju så att samtidigt som man kan spendera miljoner på att få hit en massa obegriplig konst som Lunds överklass ska digga så kommer man inte någonstans i bostadsproblemet.

Kultur är ju ingenting vi inte gillar, men Lunds kommun fattar ju inte att vanliga människor är fullt kapabla till att fixa sin egen jävla kultur. Gå och titta på närmaste graffitivägg, gå in till varenda tonåring i stan och se hur de laddar ner och tillägnar sig kultur gratis varje dag eller gå en sväng till Hemgården och kolla vad som händer där. Men sån kultur är man ju inte intresserad av.

Slutligen en fråga till Lunds kommun, hur tänkte man framställa sig själva som en fin och snäll kulturhuvudstad när antalet bostadslösa skjuter i höjden och ilskan över det pyr? Vi ska också göra Lund till en kulturhuvudstad i maj, en kulturhuvudstad för alla – helt jävla gratis.

Vänsterjuristernas utredning angående rivningen av Smultronstället.

Nedan följer Vänsterjuristerna i Lunds utredning hur det egentligen gick till när ockupationen Smultronstället revs.

—

Vänsterjuristerna Lund har med anledning av husockupationerna i Lund och Malmö förra hösten granskat kommunens agerande i samband med de plötsliga rivningarna av de hus som ockuperades. Utredningen visar att Lunds kommun bland annat har agerat maktfullkomligt. Rättsutredning av rivningen av det ockuperade huset på Kävlingev. 51 (Smultronstället) Vid trettontiden den 4 november 2008 revs det så kallade Smultronstället – bostadshuset på Kävlingevägen 51 i Lund – efter drygt tre veckors ockupation. Ett par timmar tidigare hade huset stormats av polis och sex personer greps i samband med detta misstänkta för grovt olaga intrång. Händelseförloppet är vid det här laget allmänt känt och kommunens agerande har redan diskuterats i media men det rättsligt korrekta i det har fortfarande inte ifrågasatts. Detta trots att en undersökning av gången i rivningslovsärendet som föregick rivningen snabbt visar på allvarliga brister. Fastigheten Nöbbelöv 2:4 där huset låg ägs av det kommunalägda företaget Lundafastigheter. Samma morgon som Smultronstället revs lämnade representanter för företaget in en ansökan om rivningslov. Samtidigt lämnade en representant för kommunen in en rivningsanmälan. Båda godkändes inom loppet av ett par timmar. Enligt den lag som reglerar rivningar och nybyggnationer (plan- och bygglagen, nedan förkortat till PBL) krävs för hus som Smultronstället vilka är belägna inom detaljplanerat område att rivningsbeslut och rivningsanmälan godkänns innan rivningsarbetet får påbörjas. Dessutom måste man i normalfallet vänta minst tre veckor från det att rivningsanmälan godkänts med att vidta några åtgärder. Det finns en möjlighet för Byggnadsnämnden att ge dispens vilket innebär att arbetet kan få påbörjas tidigare än så men undantag skall endast göras i okomplicerade fall. Som exempel kan nämnas att det normalt inte skall ske ens vid rivning av ett förråd. Det är alltså tydligt att bostadshus inte omfattas av undantaget. Treveckorsfristen är enligt Boverkets föreskrifter till för att säkerställa att ‘byggnadsnämnden skall kunna hinna få en bild av kontrollbehovet i projektet och ta ställning till om rivningsplan och kvalitetsansvarig behövs’. Kontrollbehovet beror på hur stora risker rivningen innebär för miljö samt för de personer som ska utföra rivningen. Om det anses nödvändigt med en rivningsplan skall den redogöra för vilka miljöfarliga byggnadsmaterial som kan tänkas förekomma i byggnaden och hur man ska hantera rivningen för att dessa inte skall orsaka någon större skada på miljön. Utöver detta krävs även en redogörelse för hur kraven på arbetsmiljön skall tillgodoses då det är centralt att de som utför rivningen inte utsätts för risker under rivningsarbetet. Till exempel är det viktigt att ange vilka säkerhetsåtgärder som kommer att vidtas för att undvika att rivningsarbetarna exponeras för asbest och andra hälsofarliga byggnadsmaterial. Den rivningsplan som Lundafastigheter lämnat in tillsammans med rivningsanmälan innehåller mycket knapphändiga uppgifter och uppfyller endast det minimikrav som ställs för att den över huvud taget skall kunna behandlas. Ingen miljöbesiktning tycks ha förekommit på plats och uppgifterna som rör eventuell förekomst av miljöfarliga material är närmast standardiserade då de endast nämner asbest och bly, material som regelmässigt förekommer i hus byggda på 50-talet. Det är uteslutet att ett så bristfälligt material kan ha gett en tillräckligt klar bild av de eventuella risker som kunde ha varit förknippade med rivningen för att rivningsanmälan skulle kunna godkännas. Visserligen anges inte uttryckligen i lagtexten hur omfattande beslutsunderlaget måste vara i varje enskilt fall men byggnadsnämnden har i detta fall handlat i strid med såväl Boverkets rekommendationer och sin egen praxis. Till exempel har treveckorsfristen respekterats i samtliga fem ärenden om rivningslov av samma karaktär som föregick det aktuella fallet, även i de fall som det rört sig om betydligt enklare åtgärder än rivningen av Smultronstället. I dessa fall har alltså byggnadsnämnden följt Boverkets rekommendationer. Utöver detta kan även nämnas att ett beslut om rivningslov vinner laga kraft först efter tre veckor. Under denna tid kan beslutet överklagas och varje rivningsåtgärd som sker innan laga kraft inträtt är i egentlig mening otillåten. Kommunen valde alltså genom att riva huset samma dag som beslutet togs att beröva eventuella berörda parter möjligheten att överklaga beslutet. Det anmärkningsvärda i detta fall är dock inte att enskilda tjänstemän på stadsbyggnadskontoret har godkänt en bristfällig ansökan om rivningslov och en likaledes bristfällig rivningsanmälan. Det är inte heller att en process som normalt sett tar flera veckor har kortats ned till ett par timmar eller att kommunen rivit huset trots att laga kraft ej inträtt. Det är i stället att samtliga personer som varit involverade – såväl sökande som de som behandlat ansökan – har medgett att det förekommit påtryckningar från kommunens sida för att snabba på processen. Det uttryckliga motivet till detta var att kommunen ”ville undvika opinionsbildning kring ärendet”. Samtliga beslut som tas inom kommunen blir offentliga, något som sker just för att kommunens invånare skall ha insyn i de styrandes agerande och ges möjlighet att klandra dem om besluten är felaktiga. För att hindra detta har alltså företrädare för kommunala Lundafastigheter krävt att rivningsärendet skall behandlas så snabbt som det över huvud taget är möjligt av tjänstemän som även de är anställda av en kommunal nämnd. Man har medvetet valt att sätta regler som är till för att skydda miljö och arbetsmiljö åt sidan för att undvika att kommunens hantering av Smultronstället utsattes för kritik. Det är uteslutet att ett godkännande av den undermåliga ansökan och rivningsanmälan hade getts om inte kommunen hade varit såväl sökande som beslutsfattande organ. Genom detta agerande har kommunen brutit mot likabehandlingsprincipen. Den innebär att kommunen ska hantera alla inkomna ärenden lika, utan sk ”gräddfiler”. Det finns alltså ett förbud mot särbehandling som gäller både kommunala och privata företag. Det är möjligt att rivningen faktiskt inte innebar några risker för arbetande på platsen eller miljö. Det är också i allra högsta grad sannolikt att kommunen hade fått riva huset oavsett om påtryckningar hade förekommit eller ej. Förmodligen kommer även kommunens planer på nybyggnation i området att genomföras även om det kommer att dröja några år innan den nya detaljplan som krävs för att möjliggöra dessa kan antas. Huset hade alltså antagligen inte kunnat stå kvar i mer än två till tre år innan det blev nödvändigt att ta ställning till en rivning. Det går dock inte att bortse från det maktfullkomliga i kommunens agerande. Oavsett om de beslutande tjänstemännens agerande styrdes av lojalitet gentemot arbetsgivaren eller av mer eller mindre uttalat tvång är följden ändå densamma. De valde att godkänna Lundafastigheters ansökan i strid med PBL och att därigenom bortse från de eventuella risker som detta kunde medföra för personer som befann sig på platsen vid rivningen samt för miljön. Allt detta för att skydda kommunen från de protester som kunnat bli följden om ärendet behandlats i enlighet med gällande lag och övriga föreskrifter och tillåtits ta den tid som egentligen hade krävts.

Ockupantnytt nummer 3

…snart i ett ockuperat hus nära dig!

Intervju med Café 165

Ockupantnytt är på plats för att rapportera från Café 165 på Sofielundsvägen 42. Även kamrater från Motkraft.net direktrapporterar därifrån. ON pratar med Kajsa från ockupanterna.

ON: Hej! Vad är det som händer här?

Kajsa: Vi är här för att ockupera Contentus lokaler under dagen. Vi har slagit upp ett café, café 165, och kommer göra reklam för lite olika saker. Framförallt då ockupationsfestivalen i Lund 16/5, vilket är var namnet kommer ifrån.

ON: Vad är syftet med ockupationen?

Kajsa: Att belysa bostadssegregationen och uppdelningen av boenden i Malmö t.ex. Att vi tog en av Contentus lokaler var ju klart. De var ju de som ägde moskén i Malmö som de betedde sig som svin mot, precis som mot resten av Rosengård.

ON: Hur många är ni, och vad är det för människor här?

Kajsa: Vi är 20-30 personer just nu, men folk droppar in hela tiden. Det är väldigt blandat. Lite gamla ockupanter, men även ungdomar som vi varit i kontakt med rörande deras boendeproblem, lite vänsteraktivister och annat folk som är förbannade på hur det ser ut i Malmö.

ON: Hur tror ni att ni kommer bli bemötta?

Kajsa: Vi är jättepeppade! Det är redan en massa media på plats, jag tror att de har saknat oss, och så är det ju människor man bara börjar snacka med på gatan sådär eller grannar som vi ska knacka på hos. Alla känner nog igen sig i bilden av det vi försöker förmedla. Det finns ju ingen som gillar giriga bostadsvärdar och skyhöga hyror.

Sedan är det dags att koka kaffe eller prata med pressen. Ockupantnytt tackar för sig.

Ockupation i Malmö – vi debiterar Contentus.

Idag, den 25:e februari klockan 11.00, slår Cafe 165 upp portarna i den gamla frisörsalongen på Sofielundsvägen 42 a. Vi kommer bjuda våra grannar på morgonkaffe och hålla öppet i 24 timmar. Alla är välkomna! Contentus tycker att de äger den gamla frisörsalongen. Det stämmer inte, tomma hus är allas hus. Contentus tjänar på att ha tomma hus eftersom de får göra skatteavdrag för förlorad inkomst. De gynnas av att ha tomma hus och bostadsbrist som driver upp hyrorna Deras skatteavdrag som vi betalar. Det är våra hus eftersom vi via skattesedeln betalar för att de inte hyr ut sina lokaler. Om våra lokaler som står tomma, varför inte utnyttja dem? – Vi bor osäkert, vi bor i andra, tredje hand, på tidsbegränsade kontrakt, några flyttar flera gånger om året, några bor på soffor. Vi söker våra bostäder på blocket där det ställs orimliga krav såsom att vi går med på att aldrig ta med besökare hem till vårat rum eller att vi lämnar några månaders hyror i deposition. Hur ska vi ha råd med det? säger Maja Nilsson. – Vi har inga fasta jobb; vi är timanställda på snabbmatskedjor, i vården, i butiker, i restaurangbranschen, vi är studerande som jobbar extra för att få det att gå ihop. Vi kan aldrig planera våra liv; det är villkorat av anpassningar för att få behålla de få timmar på jobbet vi får, vi anpassar oss in i absurdum för att få någonstans att bo, fortsätter Maja. Vi vill inte leva våra liv såhär och därför tänker vi göra något åt det. På Cafe 165 finns det en utställning om bostadsmarknaden för Contentus: hur vi bor, hur vi lever och vad vi behöver. – Som tack för att Contentus får använda våra lokaler till utbildningsarbete, en boskola, så tänkte vi fakturera Contentus för lokalhyra och konsultkostnader, avslutar Maria Persson. Cafe 165 kommer att hålla öppet hus hela dagen, det kommer sändas radio under hela ockupationen och det kommer finnas kaffe till alla. På kvällen, med start klockan 18.00, kommer vi hålla tårtkalas för att diskutera våra boendesituationer. Välkommen till Cafe 165. Lokalen som vi alla betalar för! / Cafe 165

Välkommen Ockupationsfestivalen i Lund 16-17 maj

Illustration: Lina Eriksson

Ockupationsfestival i Lund den 16/5:e

Det har varit ett tag sedan vi har skrivit, men mycket har hänt. Under vinterns kalla månader har vi planerat och Lunds husockupanter är nu stolta över att presentera sitt nya projekt: ockupationsfestivalen den 16:e maj! Nedan följer vårt pressmeddelande, bland annat publicerat på motkraft.net.

009-02-10

Den 16-17 maj bjuder Lunds husockupanter in till ockupationsfestival.Under två dagar kommer vi att förändra Lund. Ballonger, färgglada masker, graffitikonstnärer, husockupanter med bengaler och feta beats kommer att förvandla Lund till en stad i vår smak.

– Vi tänker öppna staden för alla. Vi har kontakt med grymma DJ:s, artister, graffitikonstnärer, och ockupanter. Vi vet att folk från hela norden ar intresserade av att komma. Framförallt vet vi att lundaborna är jävligt trötta på situationen med bostadssegregation, bostadsbrist och bostadskostnader, och de har ju visat vad de går för innan, säger Thyra Skär från Smultrongänget.

Ockupationsfestivalen kommer att bjuda på gatufester, stora demonstrationer, massa småaktioner och självklart massockupationer. I dagsläget planeras bland annat gatuvolleyboll, pingisturneringar, gatukonstworkshops, filmvisningar, improvisationsteater och sambatåg. Aktiviteter som kommer att pågå från morgon till kväll i två dagar.

– Det här är en politisk fråga, inte en polisiär och vi är trötta på att politikerna tar till våld så fort dem inte får som de vill. Ingenting kommer att förstöras, det kommer inte bli några kravaller, inga skyltfönster kommer att krossas och inga bilar kommer sättas i brand under vår festival, så länge vi får genomföra den och får ha våra hus ifred.

– Vi har aldrig hymlat med våra politiska krav men politikerna vägrar lyssna på oss. Istället har de gett oss ett löjligt skadeståndskrav på över 150 000 kr. I kravet ingick bl.a. 90 000 för en container vi inte bett om och resterande för tjänstemannalöner. Pengar som skulle ha kunnat användas till att bygga nya bostäder, berättar Thyra.

– Vi är inte rädda för kommunen eller polisen, det borde ingen behöva vara. Vi vill flytta in i deras tomma rivningskåkar och skadar ingen. Men sa fort vi gör det, river dem husen och försöker åtala oss för påhittade brott. Så länge vi inte har ett hus och så länge våra kamrater är brottsanklagade för att vara bostadslösa kommer vi köra på för fullt med festivalen. Nu tar vi hela jävla stan istället för att deppa, avslutar hon.

Välkomna till Lund den 16 maj!

/Media-Propaganda-Mobiliseringsgruppen 16/5.

för mer information, kontakta:
165 (at) ockupantscenen.se

—

Även Skånskan har hunnit uppmärksamma det. Nu tar vi hela jävla stan! Välkommen till Lund den 16/5:e!

Journalisten Petter Larsson har idag en krönika i Sydsvenskan som sätter fingret på sakfrågan kring Rosengårdskravallerna och lyfter upp det som vi på Ockupantnytt skrivit om från början. Om mediahypen och den självalstrande rundgången skriver han:

Svenska medier drömmer om Paris. Ända sedan upploppen i de franska förorterna 2005 har jag då och då fått förhoppningsfulla reporterfrågor om när det kommer att hända här, så fort en bil stuckits i brand eller någon kastat sten.

och förtsätter

Det ger fritt spelrum för opinionssidornas spekulationer, som trots att vi har en uppsjö av oberoende tidningar i landet alla går ut på samma sak: Tillresta våldsturister och professionella bråkmakare ur medelklassen – det måste alltid påpekas, eftersom medelklasspersoner aldrig kan ha legitima skäl för uppror – förstör för Rosengårdsborna. Det borde de ge fan i. ”Ingen vill ha er där”, skriver till exempel Dilsa Demirbag-Sten i Expressen. ”Ideologisk kolonialism”, fastslår Per Svensson (20.12).

Läs hela! Det bästa som skrivits i mainstreammedia än så länge. Kanske kan händelsförloppet vi pratade om i förra posten gå snabbare än tänkt?

PS. Krönikan avslutas med en intressant mening: ”Kravallen som metod är förstås tvivelaktig – och sällan särskilt effektiv om syftet är något utöver att väcka uppmärksamhet – men jag tror att det är i just strukturella banor man måste tänka.”. Som vi tidigare annonserat kommer den svenska kravallens historia att granskas närmare och där kommer vi kanske närmare svaret om kravallens effektivitet. Är den bra till något annat än att väcka uppmärksamhet? Ger den resultat?

Möllevångskravallerna 1926 vs Rosengårdskravallerna 2008

När dramatiska händelser som till exempel Rosengårdskravallerna 2008 sker drabbas vanligtvis massmedia av moralpanik och hysteri. Våld! Kravaller! Upplopp! Orden, bilderna verkar snurra allt snabbare runt, runt på redaktionerna. Varje enskild redaktion förvandlas till en vindtunnel och virveln från de enskilda redaktionerna växer sig allt större och kraftigare och tillslut drabbas hela media av en ofantlig rundgångstornado. En journalist snappar upp ett rykte som på ett fårtal timmar sprider sig och upprepas i 5, 10, 15 olika publikationer. Som vi tidigare visat på i fallet med ”fotbollshuliganerna” kan ett påstående från polisen i den rådande mediedramaturgin få ett eget liv; snart befinner sig Sveriges samlade fotbollsfirmor på Herregården med järnrör i högsta hugg. Eller?

Vanligtvis nyktrar landets redaktioner till efter en period. Sömndruckna, omtöcknade av bakruset väljer man ofta att vända blicken bort från frågan man så nära bevakat. Intresset minskar, hypen avtar och världen återgår till sin stilla lunk. Med tiden återvänder den distans till händelserna som man förlorat i stormens öga.

Vittnesmål och rapporter börjar ifrågasätta den etablerade bilden. Efter nåt halvår, lite beroende på var i terminen det sker, skriver en och annan högskolestudent en uppsats där”diskursen” granskas. En och annan offentlig profil, gärna till vänster – tänk Göran Greider – tar sig mod och ifrågasätter den officiella bilden. Kultursidorna börjar gå igång. Det sprider sig till en och annan ledarsida på de orter där den socialdemokratiska pressen finns kvar. Sakta, sakta kracklierar polisens bild. De underliggande orsakerna träder fram i ljuset. Sociala och ekonomiska frågor börjar diskuteras. Vad var det egentligen som hände?

Möllevångskravallerna 1926

Detta är precis det som nu sker. Vi såg det också i Göteborg 2001. Vi har också sett det tidigare i Malmös historia, bland annat kring Möllevångskravallerna 1926. Vi ska nu undersöka hur media – vilket på den tiden i princip bestod av Sydsvenska Dagbladet och Arbetet – skildrade händelserna. Texten nedan erbjuder 5-10 minuters läsning, men tar du dig igenom den kommer du att känna igen rapporteringen anno 1926 väldigt väl. Den har nämligen copypaste:ats – nästan in extento – in i rapporteringen kring Rosengårdskravallerna, dock utan att källa har angivits.

Bakgrunden till Möllevångskravallerna 1926 är följande (samtliga citat är hämtade från Stefan Nyzells skrift ”Arbetarnas Möllevången och Möllevångskravallerna 1926″ (2005) från Malmö Museer (kan läsas i sin helhet här)):

”Den 8 juli 1926 utbröt en strejk vid Aktiebolaget A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik i Malmö. Strejken kom att bli långvarig, den bilades inte förrän mot slutet av 1928. Arbetskonflikten hade sin utgångspunkt i strandade löneförhandlingar. Kollektivavtalet hade löpt ut och i förhandlingarna mellan arbetarna, som var organiserade i Svenska träindustriarbetareförbundet, och arbetsgivaren hade det tidigt blivit klart att parterna stod mycket långt ifrån varandra. Fackföreningen hade krävt höjda löner i form av en löneökning på femton procent på timlönen för samtliga arbetare, från en krona till en krona och femtio öre, samt en lika stor ökning av ackorden för träarbetarna och korgmakarna. Arbetsgivaren hade krävt lönesänkningar med tio procent av timlönen, från en krona till nittio öre, för samtliga arbetare, samt sänkt ackord för alla kategorier arbetare med mellan tio och trettiotre procent. Då förhandlingarna strandat hade den statliga förlikningsmannen för det södra distriktet, professor Sigfrid Wallengren från Lund, gjort flera försök att medla i konflikten, men då positionerna mellan parterna visat sig alltför låsta hade strejken varit ett faktum. Med undantag av fem förmän och de kontorsanställda gick hela arbetsstyrkan på fabriken, drygt 125 arbetare, ut i strejk.” (s.7)

Som svar på strejken kallade arbetsgivaren in strejkbrytare till fabriken. Stämningen mellan de strejkande arbetarna och strejbrytarna var hätsk och konfrontationer i form av tillmälen och annat förekom med jämna mellanrum. En sen kväll stötte den strejkande arbetaren Wilhelm Jönsson ihop med strejkbrytaren Nils Persson och innan ett ord hade uttalats hade Nils Persson utdelat ett knytnävsslag som träffade Jönsson i ansiktet så illa att han avled några dagarna senare. Dagen efter att nyheten hade nått allmänheten samlas demonstranter utanför AW Nilssons fabrik, belägen i arbetarstadsdelen Möllevången. Nyzell skriver:

”Polisen svarade med att öka sin närvaro utanför fabriken både för att hålla demonstranterna borta från strejkbrytarna inne på fabriken och för att förhindra att det hela övergår till oroligheter. I tidningsrapporteringen följande dag talade Arbetet om fredliga folksamlingar utanför fabriken medan Sydsvenska Dagbladet menade att det endast var polisens förstärkta närvaro i fabriksområdet som förhindrade att allvarliga oroligheter uppstod på platsen [min kursivering]. Demonstrationerna utanför fabriken verkar av allt att döma vid den tidpunkten ha varit lugna men högljudda. Polisrapporterna talar om mängder av klagomål från de boende i området över oväsendet från demonstranterna men nämner inget om några våldsamheter från demonstranternas sida.” (s.49)

Polisen är alltså the good guy. Vi fortsätter:

”Polisen uppskattade demonstranterna till ett par tusen medan både Arbetet och Sydsvenska Dagbladet uppskattas antalet demonstranter till någonstans bortåt sjutusen eller åttatusen personer. I Arbetet beskrivs människorna på platsen som halvvuxna ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen” medan Sydsvenska Dagbladet talar om tusentals ”ligister och fruntimmer” [min kursivering]. (s. 53)

”Ligister och fruntimmer” kallade man ”pöbeln” 1926. Idag går de under benämningen ”kriminella ungdomsgäng”, millitanta islamister”, ”fotbollshulliganer”  och ”autonoma grupperingar”. Vi fortsätter i rapporteringen:

”I tidningarnas rapportering den följande dagen, onsdagen den 24 november, fortsatte de ömsesidiga beskyllningarna mellan arbetarrörelse och borgerlighet. Sydsvenska Dagbladet talade om ”skandalösa demonstrationer” vars deltagare bestått av ”ligister”, ”slynglar” och ”fruntimmer” medan polisen beröms för sitt resoluta ingripande, ”dessa gjorde chock och folkmassan skingrades med en fart så det var en ren glädje att se på.” Tidningen tillade därefter att polisen uppträtt ”med största försynthet och icke på något sätt utmanande”.[min kursivering]” (s. 55)

Nu är mediabilden fastslagen: det är ”skandalösa demonstrationer” som försiggår, det är inte bara ligister och fruntimmer som deltar, tillkommit har också ”slynglar”. Polisens chock mot folkmassan (ridande poliser attackerade med dragna värjor vars bredsidor användes som tillhygge) ges riktigt med beröm – idag kallas det istället ”insatser” eller ”ingripanden”.

Denna mycket korta historiska parallell syftar till att bredda förståelsen och de skildringar vi ständigt möts av kring Rosengårdskravallerna. Händelserna skiljer sig på avgörande punkter, men visst går det att se likheter.

• Vi ser hur en hur de stigmatiserade invånarna i en av Malmös arbetarstadsdelar revolterar.
• Vi ser hur en enskild händelse  –  i sig inte avgörande för kärnfrågan i den sociala striden – är den utlösande faktorn som tänder en gnista.
• Vi ser hur borgerlig media utmålar de undertrycktas uppror mot överheten genom att porträttera dem som en pöbel bestående av ligister och mindre vetande; idioter (som (s)-ordförande för Rosengårds stadsdelsfullmäktige uttryckte det)  som styrs av massans psykos.
• Vi ser hur polisens verklighetsbeskrivning går rakt in i den borgerliga pressens rader.
• Vi ser hur de sociala konflikterna döljs bakom de direkta händelserna.
• Vi ser att polisens våld hyllas medan massans svar på detta våld fördömes.

Vi ser också några betydelsefulla skillnader:

• Arbetet finns inte kvar. Den borgerliga median får bilda opinion ostört.
• Delar av dagens arbetarklass och arbetarstadsdelar är rasifierade, eller för att uttrycka det på ett enklare sätt: klassamhället har fått en hudfärg.
• Möllevångskravallerna skedde i folkrörelsernas tidsålder. Rosengårdskravallerna sker i avfolkningrörelsernas tidsålder.
• Dåtidens sociala strid artikulerades och organiserades i den framväxande arbetarrörelsen. Det vakuum som en allt svagare arbetarrörelse lämnat efter sig innebär att dagens sociala strider tar sig växlande uttryck – som vi har sett kring ursprungskonflikten på Rosengård.

Efter att ha studerat bilden av Möllevångskravellerna och Rosengårdskravallerna – åtskilda av några kilometer och 82 år i historien -ser vi hur medias agerande är allt annat än orginellt. Vi ser också att det har en stor betydelse vilken politisk färg en tidning har, inte bara genom vad som skrivs på ledarsidorna utan också på nyhetsplats. De nya medier i form av nättidningar, bloggar osv kan aldrig ersätta det utrymme som Arbetet en gång upptog.

—

I en kommande post kommer vi att studera den svenska kravallerns historia. Hur många tror du ihågkommes som nidingsdåd och hur många ses av eftervärlden som rättfärdiga? Stay tuned!