Vänsterjuristernas utredning angående rivningen av Smultronstället.

Nedan följer Vänsterjuristerna i Lunds utredning hur det egentligen gick till när ockupationen Smultronstället revs.

—

Vänsterjuristerna Lund har med anledning av husockupationerna i Lund och Malmö förra hösten granskat kommunens agerande i samband med de plötsliga rivningarna av de hus som ockuperades. Utredningen visar att Lunds kommun bland annat har agerat maktfullkomligt. Rättsutredning av rivningen av det ockuperade huset på Kävlingev. 51 (Smultronstället) Vid trettontiden den 4 november 2008 revs det så kallade Smultronstället – bostadshuset på Kävlingevägen 51 i Lund – efter drygt tre veckors ockupation. Ett par timmar tidigare hade huset stormats av polis och sex personer greps i samband med detta misstänkta för grovt olaga intrång. Händelseförloppet är vid det här laget allmänt känt och kommunens agerande har redan diskuterats i media men det rättsligt korrekta i det har fortfarande inte ifrågasatts. Detta trots att en undersökning av gången i rivningslovsärendet som föregick rivningen snabbt visar på allvarliga brister. Fastigheten Nöbbelöv 2:4 där huset låg ägs av det kommunalägda företaget Lundafastigheter. Samma morgon som Smultronstället revs lämnade representanter för företaget in en ansökan om rivningslov. Samtidigt lämnade en representant för kommunen in en rivningsanmälan. Båda godkändes inom loppet av ett par timmar. Enligt den lag som reglerar rivningar och nybyggnationer (plan- och bygglagen, nedan förkortat till PBL) krävs för hus som Smultronstället vilka är belägna inom detaljplanerat område att rivningsbeslut och rivningsanmälan godkänns innan rivningsarbetet får påbörjas. Dessutom måste man i normalfallet vänta minst tre veckor från det att rivningsanmälan godkänts med att vidta några åtgärder. Det finns en möjlighet för Byggnadsnämnden att ge dispens vilket innebär att arbetet kan få påbörjas tidigare än så men undantag skall endast göras i okomplicerade fall. Som exempel kan nämnas att det normalt inte skall ske ens vid rivning av ett förråd. Det är alltså tydligt att bostadshus inte omfattas av undantaget. Treveckorsfristen är enligt Boverkets föreskrifter till för att säkerställa att ‘byggnadsnämnden skall kunna hinna få en bild av kontrollbehovet i projektet och ta ställning till om rivningsplan och kvalitetsansvarig behövs’. Kontrollbehovet beror på hur stora risker rivningen innebär för miljö samt för de personer som ska utföra rivningen. Om det anses nödvändigt med en rivningsplan skall den redogöra för vilka miljöfarliga byggnadsmaterial som kan tänkas förekomma i byggnaden och hur man ska hantera rivningen för att dessa inte skall orsaka någon större skada på miljön. Utöver detta krävs även en redogörelse för hur kraven på arbetsmiljön skall tillgodoses då det är centralt att de som utför rivningen inte utsätts för risker under rivningsarbetet. Till exempel är det viktigt att ange vilka säkerhetsåtgärder som kommer att vidtas för att undvika att rivningsarbetarna exponeras för asbest och andra hälsofarliga byggnadsmaterial. Den rivningsplan som Lundafastigheter lämnat in tillsammans med rivningsanmälan innehåller mycket knapphändiga uppgifter och uppfyller endast det minimikrav som ställs för att den över huvud taget skall kunna behandlas. Ingen miljöbesiktning tycks ha förekommit på plats och uppgifterna som rör eventuell förekomst av miljöfarliga material är närmast standardiserade då de endast nämner asbest och bly, material som regelmässigt förekommer i hus byggda på 50-talet. Det är uteslutet att ett så bristfälligt material kan ha gett en tillräckligt klar bild av de eventuella risker som kunde ha varit förknippade med rivningen för att rivningsanmälan skulle kunna godkännas. Visserligen anges inte uttryckligen i lagtexten hur omfattande beslutsunderlaget måste vara i varje enskilt fall men byggnadsnämnden har i detta fall handlat i strid med såväl Boverkets rekommendationer och sin egen praxis. Till exempel har treveckorsfristen respekterats i samtliga fem ärenden om rivningslov av samma karaktär som föregick det aktuella fallet, även i de fall som det rört sig om betydligt enklare åtgärder än rivningen av Smultronstället. I dessa fall har alltså byggnadsnämnden följt Boverkets rekommendationer. Utöver detta kan även nämnas att ett beslut om rivningslov vinner laga kraft först efter tre veckor. Under denna tid kan beslutet överklagas och varje rivningsåtgärd som sker innan laga kraft inträtt är i egentlig mening otillåten. Kommunen valde alltså genom att riva huset samma dag som beslutet togs att beröva eventuella berörda parter möjligheten att överklaga beslutet. Det anmärkningsvärda i detta fall är dock inte att enskilda tjänstemän på stadsbyggnadskontoret har godkänt en bristfällig ansökan om rivningslov och en likaledes bristfällig rivningsanmälan. Det är inte heller att en process som normalt sett tar flera veckor har kortats ned till ett par timmar eller att kommunen rivit huset trots att laga kraft ej inträtt. Det är i stället att samtliga personer som varit involverade – såväl sökande som de som behandlat ansökan – har medgett att det förekommit påtryckningar från kommunens sida för att snabba på processen. Det uttryckliga motivet till detta var att kommunen ”ville undvika opinionsbildning kring ärendet”. Samtliga beslut som tas inom kommunen blir offentliga, något som sker just för att kommunens invånare skall ha insyn i de styrandes agerande och ges möjlighet att klandra dem om besluten är felaktiga. För att hindra detta har alltså företrädare för kommunala Lundafastigheter krävt att rivningsärendet skall behandlas så snabbt som det över huvud taget är möjligt av tjänstemän som även de är anställda av en kommunal nämnd. Man har medvetet valt att sätta regler som är till för att skydda miljö och arbetsmiljö åt sidan för att undvika att kommunens hantering av Smultronstället utsattes för kritik. Det är uteslutet att ett godkännande av den undermåliga ansökan och rivningsanmälan hade getts om inte kommunen hade varit såväl sökande som beslutsfattande organ. Genom detta agerande har kommunen brutit mot likabehandlingsprincipen. Den innebär att kommunen ska hantera alla inkomna ärenden lika, utan sk ”gräddfiler”. Det finns alltså ett förbud mot särbehandling som gäller både kommunala och privata företag. Det är möjligt att rivningen faktiskt inte innebar några risker för arbetande på platsen eller miljö. Det är också i allra högsta grad sannolikt att kommunen hade fått riva huset oavsett om påtryckningar hade förekommit eller ej. Förmodligen kommer även kommunens planer på nybyggnation i området att genomföras även om det kommer att dröja några år innan den nya detaljplan som krävs för att möjliggöra dessa kan antas. Huset hade alltså antagligen inte kunnat stå kvar i mer än två till tre år innan det blev nödvändigt att ta ställning till en rivning. Det går dock inte att bortse från det maktfullkomliga i kommunens agerande. Oavsett om de beslutande tjänstemännens agerande styrdes av lojalitet gentemot arbetsgivaren eller av mer eller mindre uttalat tvång är följden ändå densamma. De valde att godkänna Lundafastigheters ansökan i strid med PBL och att därigenom bortse från de eventuella risker som detta kunde medföra för personer som befann sig på platsen vid rivningen samt för miljön. Allt detta för att skydda kommunen från de protester som kunnat bli följden om ärendet behandlats i enlighet med gällande lag och övriga föreskrifter och tillåtits ta den tid som egentligen hade krävts.