Möllevångskravallerna 1926 vs Rosengårdskravallerna 2008

När dramatiska händelser som till exempel Rosengårdskravallerna 2008 sker drabbas vanligtvis massmedia av moralpanik och hysteri. Våld! Kravaller! Upplopp! Orden, bilderna verkar snurra allt snabbare runt, runt på redaktionerna. Varje enskild redaktion förvandlas till en vindtunnel och virveln från de enskilda redaktionerna växer sig allt större och kraftigare och tillslut drabbas hela media av en ofantlig rundgångstornado. En journalist snappar upp ett rykte som på ett fårtal timmar sprider sig och upprepas i 5, 10, 15 olika publikationer. Som vi tidigare visat på i fallet med ”fotbollshuliganerna” kan ett påstående från polisen i den rådande mediedramaturgin få ett eget liv; snart befinner sig Sveriges samlade fotbollsfirmor på Herregården med järnrör i högsta hugg. Eller?

Vanligtvis nyktrar landets redaktioner till efter en period. Sömndruckna, omtöcknade av bakruset väljer man ofta att vända blicken bort från frågan man så nära bevakat. Intresset minskar, hypen avtar och världen återgår till sin stilla lunk. Med tiden återvänder den distans till händelserna som man förlorat i stormens öga.

Vittnesmål och rapporter börjar ifrågasätta den etablerade bilden. Efter nåt halvår, lite beroende på var i terminen det sker, skriver en och annan högskolestudent en uppsats där”diskursen” granskas. En och annan offentlig profil, gärna till vänster – tänk Göran Greider – tar sig mod och ifrågasätter den officiella bilden. Kultursidorna börjar gå igång. Det sprider sig till en och annan ledarsida på de orter där den socialdemokratiska pressen finns kvar. Sakta, sakta kracklierar polisens bild. De underliggande orsakerna träder fram i ljuset. Sociala och ekonomiska frågor börjar diskuteras. Vad var det egentligen som hände?

Möllevångskravallerna 1926

Detta är precis det som nu sker. Vi såg det också i Göteborg 2001. Vi har också sett det tidigare i Malmös historia, bland annat kring Möllevångskravallerna 1926. Vi ska nu undersöka hur media – vilket på den tiden i princip bestod av Sydsvenska Dagbladet och Arbetet – skildrade händelserna. Texten nedan erbjuder 5-10 minuters läsning, men tar du dig igenom den kommer du att känna igen rapporteringen anno 1926 väldigt väl. Den har nämligen copypaste:ats – nästan in extento – in i rapporteringen kring Rosengårdskravallerna, dock utan att källa har angivits.

Bakgrunden till Möllevångskravallerna 1926 är följande (samtliga citat är hämtade från Stefan Nyzells skrift ”Arbetarnas Möllevången och Möllevångskravallerna 1926″ (2005) från Malmö Museer (kan läsas i sin helhet här)):

”Den 8 juli 1926 utbröt en strejk vid Aktiebolaget A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik i Malmö. Strejken kom att bli långvarig, den bilades inte förrän mot slutet av 1928. Arbetskonflikten hade sin utgångspunkt i strandade löneförhandlingar. Kollektivavtalet hade löpt ut och i förhandlingarna mellan arbetarna, som var organiserade i Svenska träindustriarbetareförbundet, och arbetsgivaren hade det tidigt blivit klart att parterna stod mycket långt ifrån varandra. Fackföreningen hade krävt höjda löner i form av en löneökning på femton procent på timlönen för samtliga arbetare, från en krona till en krona och femtio öre, samt en lika stor ökning av ackorden för träarbetarna och korgmakarna. Arbetsgivaren hade krävt lönesänkningar med tio procent av timlönen, från en krona till nittio öre, för samtliga arbetare, samt sänkt ackord för alla kategorier arbetare med mellan tio och trettiotre procent. Då förhandlingarna strandat hade den statliga förlikningsmannen för det södra distriktet, professor Sigfrid Wallengren från Lund, gjort flera försök att medla i konflikten, men då positionerna mellan parterna visat sig alltför låsta hade strejken varit ett faktum. Med undantag av fem förmän och de kontorsanställda gick hela arbetsstyrkan på fabriken, drygt 125 arbetare, ut i strejk.” (s.7)

Som svar på strejken kallade arbetsgivaren in strejkbrytare till fabriken. Stämningen mellan de strejkande arbetarna och strejbrytarna var hätsk och konfrontationer i form av tillmälen och annat förekom med jämna mellanrum. En sen kväll stötte den strejkande arbetaren Wilhelm Jönsson ihop med strejkbrytaren Nils Persson och innan ett ord hade uttalats hade Nils Persson utdelat ett knytnävsslag som träffade Jönsson i ansiktet så illa att han avled några dagarna senare. Dagen efter att nyheten hade nått allmänheten samlas demonstranter utanför AW Nilssons fabrik, belägen i arbetarstadsdelen Möllevången. Nyzell skriver:

”Polisen svarade med att öka sin närvaro utanför fabriken både för att hålla demonstranterna borta från strejkbrytarna inne på fabriken och för att förhindra att det hela övergår till oroligheter. I tidningsrapporteringen följande dag talade Arbetet om fredliga folksamlingar utanför fabriken medan Sydsvenska Dagbladet menade att det endast var polisens förstärkta närvaro i fabriksområdet som förhindrade att allvarliga oroligheter uppstod på platsen [min kursivering]. Demonstrationerna utanför fabriken verkar av allt att döma vid den tidpunkten ha varit lugna men högljudda. Polisrapporterna talar om mängder av klagomål från de boende i området över oväsendet från demonstranterna men nämner inget om några våldsamheter från demonstranternas sida.” (s.49)

Polisen är alltså the good guy. Vi fortsätter:

”Polisen uppskattade demonstranterna till ett par tusen medan både Arbetet och Sydsvenska Dagbladet uppskattas antalet demonstranter till någonstans bortåt sjutusen eller åttatusen personer. I Arbetet beskrivs människorna på platsen som halvvuxna ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen” medan Sydsvenska Dagbladet talar om tusentals ”ligister och fruntimmer” [min kursivering]. (s. 53)

”Ligister och fruntimmer” kallade man ”pöbeln” 1926. Idag går de under benämningen ”kriminella ungdomsgäng”, millitanta islamister”, ”fotbollshulliganer”  och ”autonoma grupperingar”. Vi fortsätter i rapporteringen:

”I tidningarnas rapportering den följande dagen, onsdagen den 24 november, fortsatte de ömsesidiga beskyllningarna mellan arbetarrörelse och borgerlighet. Sydsvenska Dagbladet talade om ”skandalösa demonstrationer” vars deltagare bestått av ”ligister”, ”slynglar” och ”fruntimmer” medan polisen beröms för sitt resoluta ingripande, ”dessa gjorde chock och folkmassan skingrades med en fart så det var en ren glädje att se på.” Tidningen tillade därefter att polisen uppträtt ”med största försynthet och icke på något sätt utmanande”.[min kursivering]” (s. 55)

Nu är mediabilden fastslagen: det är ”skandalösa demonstrationer” som försiggår, det är inte bara ligister och fruntimmer som deltar, tillkommit har också ”slynglar”. Polisens chock mot folkmassan (ridande poliser attackerade med dragna värjor vars bredsidor användes som tillhygge) ges riktigt med beröm – idag kallas det istället ”insatser” eller ”ingripanden”.

Denna mycket korta historiska parallell syftar till att bredda förståelsen och de skildringar vi ständigt möts av kring Rosengårdskravallerna. Händelserna skiljer sig på avgörande punkter, men visst går det att se likheter.

• Vi ser hur en hur de stigmatiserade invånarna i en av Malmös arbetarstadsdelar revolterar.
• Vi ser hur en enskild händelse  -  i sig inte avgörande för kärnfrågan i den sociala striden – är den utlösande faktorn som tänder en gnista.
• Vi ser hur borgerlig media utmålar de undertrycktas uppror mot överheten genom att porträttera dem som en pöbel bestående av ligister och mindre vetande; idioter (som (s)-ordförande för Rosengårds stadsdelsfullmäktige uttryckte det)  som styrs av massans psykos.
• Vi ser hur polisens verklighetsbeskrivning går rakt in i den borgerliga pressens rader.
• Vi ser hur de sociala konflikterna döljs bakom de direkta händelserna.
• Vi ser att polisens våld hyllas medan massans svar på detta våld fördömes.

Vi ser också några betydelsefulla skillnader:

• Arbetet finns inte kvar. Den borgerliga median får bilda opinion ostört.
• Delar av dagens arbetarklass och arbetarstadsdelar är rasifierade, eller för att uttrycka det på ett enklare sätt: klassamhället har fått en hudfärg.
• Möllevångskravallerna skedde i folkrörelsernas tidsålder. Rosengårdskravallerna sker i avfolkningrörelsernas tidsålder.
• Dåtidens sociala strid artikulerades och organiserades i den framväxande arbetarrörelsen. Det vakuum som en allt svagare arbetarrörelse lämnat efter sig innebär att dagens sociala strider tar sig växlande uttryck – som vi har sett kring ursprungskonflikten på Rosengård.

Efter att ha studerat bilden av Möllevångskravellerna och Rosengårdskravallerna – åtskilda av några kilometer och 82 år i historien -ser vi hur medias agerande är allt annat än orginellt. Vi ser också att det har en stor betydelse vilken politisk färg en tidning har, inte bara genom vad som skrivs på ledarsidorna utan också på nyhetsplats. De nya medier i form av nättidningar, bloggar osv kan aldrig ersätta det utrymme som Arbetet en gång upptog.

—

I en kommande post kommer vi att studera den svenska kravallerns historia. Hur många tror du ihågkommes som nidingsdåd och hur många ses av eftervärlden som rättfärdiga? Stay tuned!